Rapport från en stolt ensamhet

Enligt människorättsorganisationen Freedom House räknas Turkmenistan till världens tio minst toleranta regimer, tillsammans med bland andra Burma och Nordkorea. På Reportrar utan gränsers lista över det pressfrihetliga läget i världen intar man rentav sistaplatsen jämfört med övriga länder inom det forna Östblocket. Tidskriften Författaren uppmärksammar ett land där antalet bibliotek kan räknas på ena handens fingrar och de bannlysta författarna vida överstiger de accepterade. Vi har fått en unik intervju med Tirkish Jumageldi, en av de många författare som är dömda till livslång tystnad för att ha vägrat samarbeta med den turkmenska regimen.

För tjugo år sedan var han fortfarande en firad författare i hemlandet Turkmenistan, men sedan 1994 är hans böcker svartlistade och han själv placerad i husarrest. Men publicerings- och utreseförbud till trots, och trots att han genom åren varit ständigt påpassad av regimen och inkallad till otaliga förhör hos den nationella säkerhetstjänsten, har han aldrig slutat skriva, berättar Tirkish Jumageldi via kontakter i Moskva.
- Jag har skrivit sju romaner och en essäsamling under de snart sjutton år mitt namn varit bannlyst och jag saknat möjlighet att nå ut till mina läsare, säger han och påpekar att det mesta han skrivit av förklarliga skäl hamnat i skrivbordslådan, dock utan att han någonsin tappat tron på att de skulle bli utgivna i framtiden.
- Tron var min drivkraft, betonar han. Jag var övertygad om att de skulle bli användbara framöver, inte minst för att ge en inblick i hur det känns att leva i en diktatur. Jag såg mina böcker som en samtida författares vittnesmål inifrån en omänsklig förtryckarregim.
Under Sovjettiden publicerades hans romaner och noveller på flera olika språk och hans pjäser spelades regelbundet på teatrarna både inom och utanför landets gränser. Men allt detta tog slut i samma stund Sovjet-unionen kollapsade och de kulturella förbindelserna med i synnerhet Ryssland fick ett abrupt slut. Det var som att plötsligt upptäcka att man stod ensam i en väldig öken, berättar han, utan möjlighet till kommunikation med omvärlden.
- Den turkmenska regimen svartlistade mig och förbjöd mitt namn och mina böcker utan att förklara varför, säger han och understryker att det löper helt i linje med hur totalitära regimer fungerar.
- President Turkmenbashi motiverade inte heller sina beslut när han gjorde si eller så. Antagligen för att han inte hade tillräckliga argument för en viss åtgärd eller politik. Vilka motiv hade han exempelvis när han förbjöd opera och balett, när han monterade ner Vetenskapsakademin eller stängde alla biblioteken i små städer och byar i Turkmenistan? Jag kan tänka mig att samma sak hände i mitt fall - han kanske bara inte gillade mitt författarskap. En diktator kan inte gilla en oberoende författare, det är uteslutet.
Ändå anar han en alternativ och underliggande orsak till varför hans författarskap var ett av dem som genast klassades som icke önskvärda i det självständiga Turkmenistan.
- Tidsklimatet växlade och i det oberoende Turkmenistan proklamerades nya värderingar, säger han och förklarar att den tidigare Moskvatrogne kommunistledaren Saparmurat Nijazov - som vid det här laget varken hunnit utse sig själv till president på livstid eller tagit sig namnet Turkmenbashi, »turkmenernas härskare« - över en natt förvandlades till glödande antikommunist, och att alla landets författare från och med då skulle förbanna kommunisttiden och svära sitt enhälliga stöd åt »självständigheten«, med andra ord stödja Nijazovs oberoende och, som det skulle visa sig, enväldiga styre. Som författare räckte det med att inte göra gemensam sak med den officiella propagandan fort nog för att klassas som opålitlig och därigenom riskera svartlistning. I Jumageldis fall var det också en fråga om principer, berättar han.
- Eftersom jag utåt sett aldrig stödde den kommunistiska regimen ville jag inte heller ge Turkmenbashi och hans regim mina odelade sympatier, säger han och medger att hans samarbetsovilja inte passerade utan omedelbara konsekvenser.
- Snart blev allt förbjudet för mig, lägger han till och påminner om Elias Canettis ord, att en diktator inte kan sova lugnt så länge det finns en enda människa med självständiga tankar kvar i landet.
Du har upplevt två totalitära regimer. På vilket sätt var det annorlunda när landet ingick i Sovjetunionen?
- Visst, som sovjetisk författare var man i många fall tvungen att anpassa sig till den dominerande socialrealismen, inte heller fick man publicera eller ge ut vad som helst. Alla tidningar, tidskrifter och böcker censurerades, men vi var alla duktiga på att kringgå censurens ramverk och framföra det vi ville förmedla till våra läsare ändå.
Han berättar att det, frånsett Stalins utrensningar under 1930-talet då ett tiotal författare och intellektuella avrättades i Turkmenistan, endast var två författare vars verk var totalförbjudna under den sovjetiska eran, Annasoltan Kekilova och Pajzygeldi Orazov. För ett ögonblick undgår det mig nästan - kanske på grund av att jag är född svensk - att han möjligen menat att detta var lindrigt jämfört med hur situationen ser ut för författare i dagens postsovjetiska Turkmenistan. Valet, tänker jag att han menar, står mellan pest och en avsevärt skadligare form av kolera.
Men trots att Turkmenistan idag anses höra till världens minst fria länder (i gott sällskap med ökända diktaturer som Burma och Nordkorea) röstade man för drygt två år sedan igenom en ny konstitution som åtminstone delvis tycktes vilja glänta på dörren för demokratiska reformer. När jag frågar Tirkish Jumageldi hur man ska tolka dessa motstridiga bilder, och ifall det finns hopp om förändring eller, omvänt, anledning att vara fortsatt skeptisk svarar han korthugget och reserverat att man bör lämna vissa frågor obesvarade för att inte göra sitt liv än mer besvärligt.
Det är förståeligt, och istället för att framhärda drar jag mig till minnes att flera av hans kollegor, exempelvis Khudayberdi Khally och hans svenske förläggare Ak Welsapar, lyckats fly landet trots pågående husarrest. Jag frågar om Jumageldi någon gång tänkt tanken att själv försöka lämna landet?
- Visst hade jag sådana tankar, erkänner han och berättar att han under 1990-talet vänt sig till ryska PEN för att få hjälp för att lämna Turkmenistan, men att han sedan ändrat sig.
- Jag var nästan 60 år och kände att det skulle bli svårt att vänja mig vid ett nytt land. Frågan jag ställde mig var också ifall jag skulle kunna ha varit lika produktiv i ett främmande land. Jag anser fortfarande att jag gjorde rätt även om det ibland känns oerhört tungt ...
- Idag är jag 72 och har arbetat väldigt hårt och är glad att jag kunnat skriva trots de trakasserier som regimen hela tiden utsatt mig och min familj för. Å andra sidan har jag hunnit säga nästan allt jag vill.
Vet man hur många författare som delar din situation?
- Alla som inte samarbetar med regimen är förbjudna, men att ge konkreta namn kan vara en känslig sak eftersom det kan få konsekvenser. Tyvärr har många också valt att samarbeta med regimen av det enkla skälet att överleva. Ett djävulskt samröre, med Jumageldis egna ord, där de regimlojala författarna hyllas av regimen i utbyte mot att de, i sin tur, hyllar regimen.
OCH SITUATIONEN ÄR närmast att betrakta som alarmerande. Ser man till skönlitteraturen ensam har blott fem titlar publicerats i Turkmenistan under hela 2010, samtliga starkt censurerade och författade av skribenter som förklarat sig lojala med regimen. Detta medan all övrig litteratur alltså lyser med sin frånvaro, så pass att till och med inhemskt producerad litteratur måste smugglas in i landet för att ens ha en teoretisk chans att nå de egna läsarna. Ett flertal av Tirkish Jumageldis egna böcker distribueras exempelvis från Sverige och smugglas sedan landvägen hela vägen till Turkmenistan. Straffen är stränga och risken för upptäckt ständigt överhängande. »En litteraturens egen mardröm«, kallar han det, »att behöva smugglas in i landet som om det vore narkotika eller vapen«.
Men regimen vet också andra sätt att tiga ihjäl de författare som anses misshagliga eller bara allmänt oönskade. Inte minst framgick detta då man under förra årets båda internationella bokmässor i Moskva respektive Asjchabad under pompa och ståt valde att lansera storverket »Medicinalväxter från Turkmenistan«, författat av ingen mindre än den sittande presidenten Berdymuchamedov. Till presidentens försvar kan möjligen anföras att han därvid enbart fullföljer en tradition som han ärvt av sin föregångare - och patient, Berdymuchamedov var i själva verket Turkmenbashis personlige tandläkare innan han utsågs till dennes efterträdare - nämligen böjelsen för egenförfattade mästerverk.
För denna särskilda »genres« verkliga problem är trots allt Turkmenbashis tvåvolymsverk Ruhnama, en blandning av andliga och moraliskt uppfordrande livsprinciper varvade med poesi och vidlyftiga tolkningar av det turkmenska folkets historia, som sedan den först utkom i början av 2000-talet är obligatorisk läsning för alltifrån grundskolestudenter till forskare inom så vitt skilda discipliner som medicin och agronomi. Verket, som genom en rad mer eller mindre ljusskygga affärsöverenskommelser finns översatt till fler än fyrtio språk, jämställs i propagandan med såväl Bibeln som Koranen, och som ett sätt att ytterligare befästa personkulten kring dess upphovsman och skapare lät man ett exemplar av boken följa med den ryska rymdskytteln Dnjepr när den lämnade Jorden år 2005 för att komma åter om sisådär 150 år.
Enligt Tirkish Jumageldi är Ruhnamas totala dominans en tragedi, men han menar samtidigt att boken ingår som ett led i regimens ansträngningar att hindra turkmenerna från att ta del av sin egen historia. Och det är inte svårt att förstå hur han menar. Under 1900-talet har turkmenerna bytt skriftspråk inte mindre än tre gånger, senast år 1991 då den tillträdande Turkmenbashi beslutade att kassera det kyrilliska alfabetet och istället införa en modifierad version av det latinska alfabet som först reformerats bort av sovjetadministrationen i början av 1940-talet. Det faktum att antalet bokhandlar och bibliotek därefter minskat akut samt att äldre (företrädesvis ryskspråkig) litteratur inte längre trycks och utgivningen av ny litteratur lyder under strikta regleringar skapar på så vis inte enbart en klyfta mellan den äldre generation som växt upp med ryskan och med det kyrilliska alfabetet å ena sidan och den yngre generation som huvudsakligen fått undervisning i det latinska alfabetet å den andra. Det gör det också lätt att styra vad som ska läsas och, framför allt, vad som inte ska läsas. Och att i samma ögonblick skapa en effektiv grogrund för splittring och avhistorisering. Tirkish Jumageldi själv talar om en regelrätt kapning av turkmenernas förflutna.
- Det tog ungefär tjugo år att förvandla ett utbildat folk till dess motsats, slår han fast, inte mer. Regimen ersatte alla böcker - skönlitteratur, vetenskapliga böcker, skolböcker, alla sorters böcker - med en enda bok: Ruhnama. Inte nog med att den likställs med Koranen och Bibeln, den används för att bromsa landets utveckling och integrering i det moderna världssamhället.
- I Turkmenistan ersätts verkligt liv med låtsasliv, riktig litteratur med låtsaslitteratur, det är mitt ständiga huvudbry ...
Det är slutord som kan förväxlas med resignation och uppgivenhet. Men hur verklighetsfrämmande livet i hans hemland än kan te sig kan man vara viss om att Tirkish Jumageldi som författare aldrig tappar greppet om den - verkligheten. För som han säger: »Livet räddar en författare från underkastelse så länge författaren själv är trogen sin egen verklighet«.

Henrik C Enbohm

Översättning till och från turkmenska: Ak Welsapar


Vi har fått en unik intervju med Tirkish Jumageldi, en av de många författare som är dömda till livslång tystnad för att ha vägrat samarbeta med den turkmenska regimen.





Sidan senast uppdaterad: 08/08/2013
Sveriges Författarförbund  •  Drottninggatan 88 B  •  Box 3157  •  103 63 Stockholm  •  Tfn: +46 (0) 8 545 132 00  •  sff@sff.info